Blir så trött på folk.

Ja om ni läser detta och känner er träffade GRATTIS, gör något åt det.

Jag har ont, jag kan långt ifrån göra det jag vill. Vad ska jag göra åt det???
Gräva ner mig i en grop och tycka synd om mig???

Jag blir så trött, vem faan tror att man mår bättre av att gnälla över hur ont man har och hur illa det är med saker och ting. Vist jag nämner att jag har ont, men inte hela tiden. Rätta mig om jag har fel.

Blir så trött av att läsa överallt att folk mår så dåligt och dom har så ont, men gör dom något åt det? försöker dom träna? NÄ. Vad äter dom för smärt lindring? Små godis i mina ögon, Å så klagar dom. Skulle dom ta en av mina tabletter så skulle dom däcka. Då pratar vi smärtlindring när man har smärta. Tycker man lite synd om sig själv och tar en Panodil eller två kan man faan lika gärna gå och jobba. Det hade jag gjort gladeligen. Finns ju något som kallas abstinens och beroende, äter man för mycket så fastnar man jag lovar, jäller även Panodil. Vill ni veta hur abstinensen kan te sig? Man kan få muskel och ledvärk, så praktiskt, då är det ju bara att ta en tablett eller??? Eller kanske gå till en lägare och få starkare preparat eller stå ut detoxa sig själv lite.

Ingen lek eller dans på rosor att sluta med morfin preparat efter första ryggoperationen, men jag lovar, det går över. Men har man ont hjälper det inte med Panodil i längden, Sorry men då sitter det faan i Huvudet...

Hur kommer det sig att folk kan komma undan det svenska stenhårda systemet med sådant?
Fattar inte hur folk är skapta i huvudet.

Jag tror inte att min omgivning anser att jag klagar så värst mycket, då ska man veta att jag har muskel, skelett och nerv snärta mer eller mindre konstant. Kan inte stå stilla rakt upp och ner, kan inte gå nämnvärt långt, sitta går skapligt, ligga är jobbigt som F innan man hittar en bra ställning och då kan jag ändå inte ligga stilla speciellt länge. Min rygg är förstörd på 2 ställen, man kan säga att jag saknar 2 kotor i ryggen. Känn på den och försök att föreställa er hur det känns.

För 2 år sedan kunde jag jobba, rida, gå 1½mil i skogen, åka skidor, leka med min dotter hur som helst, Nu sitter jag här, väntar på att bli opererad och att det i sin tur ska leda till att jag blir av med lite smärta, så jag förhoppnings vis kan börja jobba, eller först skola om mig så jag kan börja jobba för jag kan och får inte utföra mitt gamla arbete. Under tiden försöker jag träna upp min kropp så den blir starkare och på det vis kanske kan klara mig från smärta, om inte annat frigöra endorfiner som får psyket att stå emot smärtan lite bättre.

Jag vill inte bli ett offer som jag tycker att andra klagande människor verkar vilja var.
Gud så skönt det kan vara att få skriva av sig lite. Reaktioner på detta mottages med nöje.