Jag vet ju att jag inte är ensam om att han en nattlig tanke verksamhet, men den börjar bli väldigt jobbig. I går gick jag igenom allt som hände dom där intensiva dagarna i oktober 2008, det är ju länge sedan men känns samtidigt som i går.
11/10
Jag fick bårtaxi till sjukhuset, mitt på dagen, jag hade åkt ambulans på natten men hade blivit hem skickad. Denna gången kändes de som att dom hade tröttnat på mig så till slut bestämde som sig för att sända mig vidare till ortopeden i linköping. Där låg jag ensam med My vart skulle hon ta vägen, fick tag på en jobbarkompis som My ville åka till, han kom och hämta henne och åkte hem till mig, mor var i detta nu på väg från Kungsör och hem för att ta hand om My.
Jag hör en obekant bekant röst säga; Hej igen Marie, ska vi åka till Linköping du och jag?
Det var samma bårtaxi chaufför som kört mig hemifrån och upp till sjukan. Japp bara lasta och åka, chauffören fick med sig alla papper från läkarna. När vi kommer till US ska han egentligen lämna mig på akuten, men han såg ju till att så med alla papper för att han tyckte inte att jag skulle ligga där och vänta, han ringde till ortopeden och sa att han hade en patient med papper och allt från Norrköping. Dom tog lite frågande emot mig, men alla papper var ju med så det var OK. Jag fick mera värktabletter och en säng och en plats på delad sal.
12/10
Vaknar och får veta att doktorn står på operation och kommer för rond så fort han är klar. mitt emot mig ligger en kille som kom in tidigt på morgonen från en cykel olycka, rätt illa där an i mina ögon, skadat ben, ena armen i packet, uppskrapat ansikte, han är kvar för att man misstänker att han fått en wiplers skada. Timmarna gå man får mat dricka, nya tabletter, tar mig ingenstans utan mina kryckor, ett toabesök är rena döden i smärtor. vid 18 tiden kommer det en doktor och går rond, men han har inget med mig att göra jag får vänta ett tag till. Vid 20 tiden kommer det en stressad karl, han pressenterar sig lite snabbt, man är mest till besvär det hörs, han gör en undersökning, lyfter benen, vrider på benen, långt över mina smärtgränser. Han är nitisk hela tiden som han undersöker, jag får till slut ett utlåtande om att jag har rygg skott,
-Det kan ta flera månader att läka, du har fått för mycket smärtstillande i dag så du får inget mera nu."
Han måste skämta, efter den undersökningen värker hela underkroppen på mig.
Sköterskorna har inget annat att göra än att lyda, har läkaren satt tablett stopp så har han.
Jag ligger och slår på min höft, mitt lår och min rumpa, det gör så ont, men det känns som att man kan avleda smärtan med mera smärta.
Jag märker att övriga patienter i rummet reagerar på mitt beteende men vad sak jag göra, jag står inte ut, jag bönar och ber till sköterskorna om tabletter, nämner något om att får jag åka hem så har jag tabletter hemma och ingen som kan styra att jag inte får ta. jag får lugnande, för det kan dom ge mig, en sköterska står och masserar mitt lår, jag får mera lugnande och mera, till slut somnar jag.
13/10
Klockan 0015 vaknar jag, min hand går i ren reflex rakt ut i larm knappen, det tar kanske 1 minut så kommer en sköterska. I ena handen en mugg med tabletter i den andra handen en mugg med vatten.
-Det är ett nytt dygn nu, så du kan få värktabletter.
Himmel så skönt jag sväljer mina SEX tabletter, och somnar om inom 20 minuter, då smärtlindrad.
Vaknar till vid 6 tiden då sköterskorna börjar gå runt och dela ut smärtlindring till dom övriga patienterna. jag tar min till toaletten, sen är det dax för mig att be om mera jag med, sen är det frukost och runt klockan 8 kommer ronden med en ny läkare.
Jag markerar skarpt till honom att han rör inte mig om jag inte vet att jag får mera smärt lindring, för en sådan upplevelse som kvällen innan vill jag aldrig mera ha.
Han försäkrar mig om att jag får mera tabletter, jag ska inte ligga och ha ont. Får en känsla av att natt sköterskorna har pratat med honom redan. Han undersöker mig lite försiktigt.
-Diskbråck går inte att utesluta så en MR behöver vi göra.
Jag förvissar mig om att MRén kommer att göras inom en vecka. Sköterskan som kommer med mera tabletter informerar mig om att bara mån får en bokad MR tid så kan jag få åka hem på permis, kan ju vara skönt att sova i sin egen säng.
Dagen fortskrider och jag försöker vara uppe och vanka lite, köns lite skönare än att ligga hela tiden, magen blir ju fel av tabletterna och inte blir det bättre av att ligga ner hela tiden.
Efter lunchen känner jag att jag måste gå på toa och behöver då mikrolax. Går ut i korridoren för att säga till sköterskan, men får till svars att det ska jag inte, dom ska sätta nål på mig för jag ska ner på MR nu om 20 minuter, taxi killen är redan på väg.
Nål fick jag i armen och iväg rullade jag i sängen.
Det är fruktansvärt varmt i röntgen maskinen, jag får ligga rätt länge, man tar om några bilder och jag får vänta. När jag är klar är jag så dålig att man får köra in min säng in i röntgen rummet, jag klarar inte av att gå längre, jag har så ont.
Tillbaka till rummet, eller jag blir flyttade till avdelningen en våning ner, man säger att det finns mera plats där, ja det finns det, vi är bara 2 st på en sal för 6st. jag får äntligen mitt mikrolax. Nu ska dom flytta på mig igen. Men hallå jag måste veta vart toaletten finns!
-Det är lugnt det är samma toalett som gäller, du ska bara tvärs över korridoren. Du får ett eget rum.
Undra dom måste ju ha sätt något på bilderna.
Toalettbesök.
In i sängen kolla in mitt rum jag har tv på rummet, bra kanaler och allt, kan prata i min mobil utan att störa någon annan så skönt.
Läkaren från i morse kommer in, han har en student med sig in. Man har fått röntgen svaren nu.
Så bra, hur många diskbråck är det och hur illa sitter dom? kommer det från min mun.
Läkaren tar ett djupt andetag och får fram att det är inga diskbråk, utan " tumörer.
Har du tittat på mina plåtar då? jag har ju diskbråck... Nä det är mina plåtar som han har tittat på.
Jag vet inte vad jag känner, blir tom och vet inte vad jag ska göra/säga.
Läkaren frågar om jag undrar över något nu, annars kan jag prata med sköterskorna senare. Han säger att det kommer att ske mera undersökningar i morgon, sen går han ut.
Jag ringer på klockan, det kommer in en sköterska. -jag måste ha papper att skriva på, säger jag.
Penna har jag.
Mins inte om jag ringde mamma, men dom säger det. Jag vet att jag SMSade 3 jobbarkompisar, var av en ringde upp direkt och undrade hur det var med mig och om jag skämtade eller vad. Min syster ringde upp mig sen med, men det har jag inget minna av.
Jag skrev frågor till läkaren i mitt block. Jag SMSade min chef.
Den kvällen är som i ett töcken jag vet att jag gjorde saker men inte i vilken ordning.
Jag vet att man skulle ta mera blodprover på mig, jag blev arg på sköterskan som skulle ta prover för hon klarade inte av att sticka mig, det gjorde ont, till slut bad jag henne sluta, hon fick hämta någon annan. Det kom in en annan sköterska och tittade på mig, tror det var samma tjej som var med läkaren in, hon tyckte inte att jag skulle plågas mera den dagen. Hon såg hur sönderstucken jag var i armarna från dessa dagar på olika mottagningar.
-Det kommer in en kille i morgon bitti han är jätte duktig på att sätta nål så jag ber honom komma in till dig när han kommer. Mera bråttom är det inte.
14/10
Vaknar av att en ung rätt snygg kille kommer in med provtagnings vagnen, han förklarade att han ska sätta nål på mig.
-Ja lycka till, det är några som har försökt sa jag och visade upp min armar. Han suckade och sa att det skulle nog ordna sig han var duktig, men trött på amatörer som dom som stuckit sönder mig. Han satte nålen på första försöket och tog sina prover som han skulle. Sen behövde han sätta en nål till då jag skulle på DT, det var inga problem att sätta den nålen heller.
Iväg bar det på DT och mammografi med ultraljud, här ska vi inte missa något mera.
Alla bilder var bra, fans ingen spridning, fortfarande visste man ju inte vad jag hade för Cancer.
JAg fick på eftermiddagen komma in på läkare kontoret och titta på mian bilder, se mina tumörer i ryggen. Det var rätt så skönt att få se dom få en egen bild av vad det var som var fel. Man skulle dagen därpå operera mig, men man viste inte hur man skulle göra. Om man skulle ta bort det deformerade utskottet, eller bara ta ett ben vävnads prov?
Mina tankar snurrade rätt bra på kvällen, tar man inte bort utskottet blir jag inte av med smärtan. Men beroende på vad det är för Cancer så kan det explodera av att man bryter bort utskottet.
15/10
Läkaren kommer in till mig på morgon en före frukost.
-Är du laddad för operation nu? Du får inte äta något nu på morgonen. Vi tar där kotutskottet och stagar upp kotorna, det blir bäst så.
Jag får gå upp och duscha istället för att äta frukost, fick dropp och smärt lindring, antibiotika och operations kläder.
Jag kände inte nervositet innan, jag hade nog inte hunnit ifatt så långt tror jag. Nästa jag misn är att jag skriker rakt ut på uppvaket. -Det gör ont!!!
Det strömma de till en hel hoper med sköterskor, dom injicerade något och jag tror att jag typ somnade om, nästa gång jag vaknar skriker jag igen.-Det gör fortfarande ont!!! hör då en lugn röst som säger det tar en lite stund, men det blir snart bättre. Denna gången tror jag att jag håller mig vaken. tiden har jag inte koll på alls. Fick ett samtal någon gång runt 16 tiden tror jag, det var min syster, hon satt på mitt rum och undrade om jag skulle ligga kvar länge på uppvaket? Det kändes som att jag nog behövde ligga kvar där nere att tag. Min syster satt kvar till runt 2130, jag kom upp till mitt rum vid 2230.
Denna historia är en av dom historier som jag har snurrar i huvudet så fort jag ska lägga mig och ta det lite lugnt. Se om den kan släppa nu när jag fått ner dän här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar